Tycker det ser så trevligt ut med Här bor-skyltar. Just nu sitter en lite rolig lapp på vår dörr som Astrid skrivit. Hon har kämpat med att skriva allas namn på skylten, men så när hon skulle komma till Daniels namn så fanns det inte så mycket plats kvar varpå hon skrev bokstäverna lite som det fick rum.

Resultatet blev "Här bor Mamma, Astrid, Greta, Sebbe, Simon Inelda".

 

"Inelda" får mig att tänka på Imelda Marcos, presidentfrun i Philipinerna som blev anklagad för att ha shoppat med landets pengar som sin egen spargris. Pengarna gick bland annat till en fascionabel garderob på 500 behåar, 200 höfthållare och 1086 par skor. 

 

Nu när lappen börjar gå sönder tog vi tag i att köpa en riktig "här bor"-skylt. Jag var ruskigt sugen på att skriva Inelda på den med, men min käre make höll inte med. Han menade på at folk kommer tro att vi är ett lesbiskt par varav den ena är en philipinsk butch med fabless för skor.

Istället fick han heta sitt riktiga namn på skylten som beställdes från skyltmax.se. 

 

Ett annat huvudbry var alla efternamn på barnen, de heter ju mitt, sin pappas och bonusarna sin mammas efternamn. Testade skriva flera olika varianter men allt såg bara konstigt ut med 4 namn på dörren. Tillslut tänkte jag att vi bryr oss ju faktiskt inte om vad som står på dörren hos de andra föräldrarna, och inte ska man väl behöva vända ut och in på sig själv för att vara alla till lags över saker som aldrig ens kommit på tal?  

 

Man kunde välja mellan massor olika material, färger och storlekar. Jag valde en svart bakgrund och vit text med typiskt skrivmaskinstypsnitt. Tyckte den blev jättefin och väntar ivrigt på att få hem vår nya dörrskylt. 

 

Vad tycker ni? 

 

Så skulle jag ta körkort, köpa en fin praktisk bil, köpa ett radhus och gå loss på inredningen. 

Jag skulle satsa på ett hem med hotellkänsla. Sådär lyxigt, fint och varenda sak noga utvald.

Sen skulle jag boka en resa för hela familjen. Ta med mina systrar med deras familjer och mina föräldrar. Vad mysigt det skulle vara! 

Sen skulle jag köpa en snuskigt dyr klocka och en ännu dyrare kamera till min man. 

 

Och efter det.. ja då skulle nog livet vara som det alltid har varit, jag skulle gå till jobbet precis som nu och påta och greja hemma precis som nu. Kanske unna mig en riktigt dyr kaffemaskin, och ta oss råd att åka på en semester varje år utomlands. Ja det är väl det. Ingen vansinnig lyx men ändå. 

 

Vad skulle ni göra om ni var rika? 

 

 

 

 

 

Nu låter det som vi ska ha barn, men icke. 

 

Nej vi har börjat se oss om efter en större bostad. Vi trivs jättebra där vi bor nu, fint, öppet, centralt. Ja den är verkligen underbar vår lägenhet. Men vi vill ge ungarna möjlighet att ta hem kompisar mer, kunna kanske längre fram ha flickvänner som sover över, för den dagen lär ju komma någon gång. Och visserligen så delade jag själv rum med syrran tills att jag var 14 men det är klart att jag önskade att få ett eget rum. Att få ha kompisar som sov över och prata hela natten, utan en tjurig storasyrra som bad oss hålla klaffen. 

Ha fått välja precis hur jag ville möblera och fått välja tapeter efter bara mitt eget tycke. 

När vi så flyttade till den stora lägenheten där vi hade en övervåning med bara mitt och syrrans sovrum och ett badrum som bara vi två nyttjade, det kändes som nästan som att ha fått flytta till en egen lägenhet. Julia och jag till och med sov över där själva innan vi hade flyttat in några möbler. 

Sen vore det skönt att ha en park eller innergård med lekplats så att det blir lite som när man själv var liten, man kunde vara ute och leka och morsorna höll koll från balkongerna och papporna "lade sig i" och skulle visa hur man spelade boll, kastade frisbee eller nåt annat medan ungarna himlade med ögonen och mest ville leka ifred. Alla visste vem som var vems farsa. Alla sprang hem till varandra och plingade på för att fråga efter sina kompisar. Det är väl mest det jag saknar nu egentligen, ett område som är väldigt populärt bland barnfamiljer, och större lägenhet förstås. 

Eftersom jag är uppvuxen i Hällefors var det ju lite annat, vi cyklade runt i hela byn lite som vi ville, bara man kom hem till middagen. Det fanns inga mobiltelefoner och ständig koll. Jag vill väl ha mellantinget egentligen, bo här i stan fast med känslan av att det är lite mer idylliskt för barn.

 

Det är ingen brådska för vår del men vi har börjat titta lite smått. Står för närvarande i kö till en stor lägenhet som verkligen vore helt perfekt för oss. Håller både tummar och tår för att de som står som nr 1 i kö inte vill ha den. 

Och det värsta är att det är över en vecka kvar tills besked. Jag vill inte hoppas för mycket och bli besviken, men det är helt klart svårt att låta bli. Inatt drömde jag tillochmed om lägenheten. 

 

 

Senaste månaden har kantats av bortgång av nära och kära. 

Det känns så himla tråkigt. Nu denna gång är det inte min släkting, utan min svågers. Men det är inte helt utan att man börjar känna av att man blir älde. Människor runtikring oss blir äldre, och ju äldre vi blir desto mer kommer vi och våra vänner att förlora närstående. 

Visst är det sorgligt. 

 

Själv har jag fullt sjå med att hinna med mig själv. Det har varit massor runtomkring oss nu på sistone som tagit en hel del energi. Känns som all energi som gått åt gör att jag åldrats 5 år. Så illa är det väl förstås inte egentligen. Vi tar dock hand om varandra och gör saker som får oss att må bra. Som promenader där älsklingen fotar byggnader och människor. Och jag terapiar mig med att klä om en fåtölj vars tyg jag retat mig på ett bra tag. 

 

 

Vi gick faktiskt på fotboll igår också. Vi som inte ens är fotbollsintresserade! 

Egentligen var tanken att systersonen skulle med men han kunde inte, så vi satt där och tittade och försökte slänga oss med typiska fotbollsuttryck. Dock får jag känslan av att folk tjoar och gastar mer på herrfotboll än damfotboll. Varför är det så?

Nu är jag ingen hängiven besökare på fotbollsmatcher men ingenstans kände jag att fotbollsfraserna man hört förr skulle kvalat in. Det var tex ingen som skrek att gräset verkade ovanligt halt, eller att domaren hade hasch i pipan som dömde så fel. Nu måste man såklart inte gasta och gapa när man går på fotboll men jag hade fått för mig att det liksom hörde till. Nästa helg ska vi på amerikansk fotboll... tror ni det blir någon skillnad? ;) 

 

Ja vad har vi gjort mer.. badat för första gången i år. De som badade mest var väl Astrid och Greta medan vi andra mest blötte ner benen lite. 

Jag gjorde sorgkrans till svågern med familj. Blev faktiskt riktigt nöjd med den, fin som en sommaräng. 

Nu sitter jag och väntar på en väldigt sen middag. Kom igång med maten alldeles för sent eftersom jag slet med fåtöljen och väntar otåligt på att gratängen ska bli klar någon gång.

 

Imorgon är det skolavslutningar för både bonusbarn och syskonbarn. Tänk vad stora de blir! 

Minns när jag var i samma ålder, samtidigt som det var så skönt att sluta grundskolan fanns en slags rädsla över vad som hände nu. Som att livet tog slut för att man inte hade samma kompisar lika nära, alla skulle till olika håll. 

Och sen fattade man typ ett halvår in på ettan i gymnasiet att det var ju då livet hade börjat! Att det var så mycket roligare att gå i skolan och ha fått välja själv vad man ville läsa. Att vänner fanns kvar och man fick nya. 

Kom på mig själv med att tänka att det inte var så länge sedan jag själv gick ut nian, men så kom jag ner på jorden igen när jag såg mitt trötta anlete i spegeln.

Well.. kanske några år sedan då. 

 

Bjuder på ett par bilder på den fina kransen jag gjorde. 

Kul skylt under dagens fotoutflykt 

Sovmorgon nationaldagen till ära var inte fy skam. 

Vi gick upp sent, åt frukost i sängen och tog det bara lugnt. Sen tog vi en tripp till Stråssa för att fotografera en nedlagd gruva. Himla trevligt nöje tills att vi blev ivägkörda av någon gubbe som jobbade i en av fabrikerna i området. 

Väl hemma igen har vi ätit gott, kollat på en film och bara haft det skönt på tu man hand. Batterierna för morgondagen är laddade. 

Min morfar dog i veckan.

Egentligen min bonusmorfar, men han är ju den som varit med oss hela livet.

 

Han brukade alltid köpa godis till mig och så fick jag i gengäld sjunga en trudilutt. "Var bor du lilla råtta" var en favorit. 

Det var han som lärde oss skjuta med luftgevär. Vi stod där i trädgården till deras torp i Silvergruvan, strax utanför Hällefors. Ställde upp tomma ölburkar eller måltavlor och siktade. Mormor stod på trappen och var orolig över att vi skulle lyckas skjuta på varandra istället vi syskon. Kalle tog det med ro, visste att vi nog skulle klara av det. 

Det var han som kom och hämtade och skällde på oss när vi stack och badade i sjön i närheten, fast vi inte fått lov.

 

Eller som när jag och Julia tog med oss varsitt luftgevär för att gå ut i skogen och skjuta fåglar. Vi hann gå ett par meter innan vi råkade på en liten snok, den var inte längre än en linjal. Jag fick panik och löste det hela med att gasta åt Julia "skjut den, skjut den!!" Julia stod där med skakiga smala armar och skrek tillbaka att jag skulle skjuta själv. 

Vilken syn det måste varit! Kalle kom gående uppför vägen och hittade oss alldeles intill syrenbusken iförda hans enorma gummistövlar och hans luftgevär i varsin näve, siktandes på den stackars ormen som inte gjorde någon förnär. Gummistövlarna räckte mig ända upp på låren, ändå var jag helt övertygad om att ormen på något sätt skulle kunna skada oss, rejält. Kalle gick fram till oss med sina träskobeklädda fötter och stampade hårt i marken bara någon decimeter från ormen, som ringlade iväg. 

Det blev inga fåglar skjutna den dagen, eller någon annan dag heller. Vi insåg nog att vi inte alls ville eller vågade skjuta några djur. 

 

Vi följde med dem och pimplade och på fiskeresor på sommaren. En gång fick jag bo på hotell med dem, bara jag. Vilken lyx det var! Jag fick mitt eget rum och kände mig vuxen. 

Det var alltid lika mysigt hemma hos dem. Mormor lagade mat och Kalle låg utsträckt i soffan och frågade om skolan. "No mitäs Katja" -hur är det med Katja då? 

Och jag svarade alltid "no mitäs tässä" -jovars.

Sen flyttade de till Kopparberg, jag fick barn och blev dålig på att höra av mig. Det är märkligt det där hur man går runt med dåligt samvete för att man borde ringa mer. Hälsa på mer. Visst borde man kunnat ta sig mer tid trots att det är fullt upp med hem och småbarn. Ändå så kom jag alltsomoftast på det när klockan var för mycket och det redan var så sent. Sen dagen efter så var det ju jobb och barn och allt om igen från början. Vad jag ångrar mig.

 

Kalle var sjuk länge i parkinsons och fick sedan cancer. Träffade honom sist efter min mosters begravning. Han hade blivit så gammal och smal. Kändes som att de stora gummistövlarna vi brukade låna av honom skulle nu räcka även honom upp på låren.

Han blev glad över att vi var med och var så fascinerad över hur stor Maja hade blivit, min systerdotter. Och så sa han som han alltid sa "No mitäs Katja?"

Jag lovade att hälsa på mer, och menade det verkligen. Så går det inte ens en månad och mamma ringer att Kalle har dött. 

 

Ångrar så att jag inte tog mig mer tid. Det har varit så enkelt att inbilla sig att de kommer finnas för all framtid. Och nu känns det som att alla kring oss dör. Först moster, och nu Kalle inte ens en månad efter. Visst var han ju gammal och döden är något vi alla kommer till. Men det gör inte saknaden mindre. 

 

 

 

Efter den tunga fredagen med begravningen följde jag med till mamma och pappa över helgen. 

Vi behövde nog få umgås allihop. Äta god mat, prata, sitta tyst. Bara vara. 

 

Jag rensade vårt förråd på ungarnas avlagda saker till lekstugan med 12 år på nacken. Lekstugan har min pappa byggt men då de köpte hus och började med den renoveringen så blev den aldrig klar. Så det fanns inga vindskivor, eller knutar, eller foder på fönstren. Dörren var provisorisk med en spånskiva. 

Visst kändes den trist och lite sorglig brevid det fina huset som de slitit så hårt med. Barnen ha ju alltid älskat lekstugan ändå, men visst vore det roligt med lite nytt liv till stugan. 

Så vi fick en släng av Ernst och började snickra, och snickra... och rätt vad det var så var lekstugan klar och vi stod där med solbrända nackar men väldigt nöjda till mods. Lekstugan är fin. Riktigt riktigt fin. 

 

Nedan följer lite bilder. Här innan det fanns vindskivor

I helgen var det begravning för min moster. Hon dog alldeles för ung i cancer. 

Även fast man är vuxen och vet bättre, så tror man att man har alla kvar i all oändlighet. När det väl inte blir så blir man chockad och så fruktansvärt ledsen. Kan inte ens föreställa mig sorgen för hennes man, barn och mormor som måste begrava sitt eget barn. Eller för mamma. Tänk om någon av mina syskon skulle dö? 

Nej döden är så orättvis. Så oerhört orättvis. 

 

Mamma och mormor bad mig göra sorgarrangemang, vilket jag givetvis gjorde. Det var ju ett tag sedan sist jag jobbade som florist men jag hoppas att de blev nöjda. 

Det är lite ovant, de måste jag säga. Att kalla sig för fru. Att byta efternamn och sluta kalla min man för min sambo. Det tar nog sin tid innan jag slutar svamla och fundera över vad jag heter när jag talar med myndigheter. Det måste ju låta som att jag hittar på, som att jag blivit påkommen med att cykla mot röd gubbe och säger någon annans personnummer till farbror polisen. 

 

Kanske är det just för att jag heter två namn, dvs mitt gamla som mellannamn och ett nytt efternamn som gör det så svårt att vänja sig vid. Men det ger sig nog.

I övrigt är livet som det alltid varit, fast ändå inte. Vi går runt och myser över det faktum att vi är gifta. Jag får gåshud bara jag ser ringen på min mans finger. Just för att han är min. 

Och eftersom jag var sån skata som ville ha mycket glitter på fingret så känner jag mig som gollum när jag hela tiden sneglar på mina ringar. Faktiskt så höll jag på att cykla ner i ett dike för ett tag sedan för att jag beundrade ringen så! 

 

I sommar åker vi på en bröllopsresa till Paris. Det är vår första resa utomlands ihop, så vi ser fram emot det väldigt mycket. Bara att få äta och må gott. Strosa runt och se historiska byggnader. Dricka vin och äta ost kan vi ju göra här med men det känns ju helt klart mer franskt när man gör det där. 

 

Dessutom ska vi inte göra som tidigare somrar med semesterplaneringen. Vi ska ha en vecka med bara tonåringarna och en vecka med de små, och en vecka med alla. Så vi kan göra hitta på saker mer anpassat för åldrarna. Med tonåringarna kan vi åka bort och gå på liseberg (och få åka alla karuseller själva också) och med de små kan vi åka till ställen som de vill se. Djurparker, eller nöjesparker fast med fokus på dem. Åka på simskola och bada hela dagarna, men det planerar jag att vi kanske kan få till ändå, allihop. 

Och så ska jag försöka att få till mer resor till släkten. Får sådan ångest över att jag hälsar på alldeles för sällan. 

 

I helgen gifte vi oss. 

Vi hade bestämt att det skulle vara litet och intimt, bara vi och barnen och bröllopsvittnen. Stort för oss utan att vara ett stort bröllop. Och det blev helt perfekt! 

 

Vi hade lånat församlingshemmets bibliotek och jag gick lös med dekoreringen dagen innan. 

Bröllopsdagen började med att Lina, min vän och kollega som även är utbildad makeupartist, kom hem till oss. Vi käkade frukost och babblade på innan hon sminkade mig. Jag fick en urtjusig bröllopsmakeup med inspiration från serien "Mad Men". dvs mycket eyeliner men klassiskt. 

Efter det traskade jag ner över gatan till min frisör som hade fixat jättefint med att ha övervåningen i salongen bara för mig med massor av gott att småäta på. Ostar, kex, vindruvor, jordgubbar, gelehjärtan och chokladpraliner. Och så förstås en stor latte. Något bubbel hade jag inte nerver för så tidigt på dagen, var alldeles för nervös! Håret blev uppsatt i en snygg svinrygg med kort puffig slöja och en krona lånad från kyrkan gjord i silver med bergskristaller. 

 

 

Väl efter det så traskade jag hem igen och bytte om på ungarna. Det var totalt omöjligt att få en bild på dem där båda tittar in i kameran, men gillar denna. Astrid tittar bort och Greta slår på sina blommor.

 

Julia kom över och hjälpte till med snörningen på klänningen. Sen stannade hon med hela barnaskaran hemma medan vi åkte iväg och blev fotade av en kompis. Har inte fått fotona ännu men här har ni ett par mobilbilder.